Pouilly Fume – Vid Loiredalen

Vi har passerat många broar och många ser otroligt lika ut. Kan det vara samma arkitekt?

När jag fyllde 20 år fick jag en flaska vitt vin från Oscar och Johan, två av mina kompisar. Ingen av dom var 20 år fyllda så dom hade problem med att hitta någon som kunde köpa ut som samtidigt förstod vad ett bra vin va. När jag öppnade paketet så fanns där en flaska Pouilly Fumé. Kompisarna var stolta och jag var förvånad. Jag var ju van med Tirinave och Villa Franka. När jag drack denna Pouilly Fumé så förstod jag att ett bra vin skulle smaka något annat än det jag var van med. Ända sedan dess har jag haft en dröm att få åka och se vart detta vin producerades.

Jag hade trott att vinklasarna skulle digna över dalgången i Loire. Men dalgången uteblev och fält med säd sträckte ut sig överallt.

Pouilly Fumé var ett av delmålen på denna resa. Sancerre ligger på den norra sidan av Loire närmare flodmynningen. Pouilly Fumé ligger på den södra sidan. Jag hade förväntat mig vinodlingar på fälten ner mot floden men det var mest säd som växte på åkrarna. Men när man närmade sig byn Sancerre så ändrades landskapet till att vara de klassiska druvorna på fälten.

Lådor med vin som bärs in i husbilen.

Här är det framför allt två druvor som gäller. Sauvignon Blanc för de vita vinerna och Pinot Noir för de röda. I Sancerre stannade vi till vid ett vinhus som låg ut med vägen. Pierre Jacolin hade anor från Benedictorden men det moderna vinhuset byggdes på 1800-talet. Mannen som hjälpte oss hade en knackig engelska men vi förstod varandra rätt så bra. Efter att vi hade gått igenom sortimentet så köpte vi fler flaskor än vad vi tänkt oss. Dessutom hade de en likör gjord på svartvinbär som bara skrek till oss att vi var tvungna att köpa det när vi provsmakade.

En klassisk fransk by eller stad med kyrka, torg och gator utan sorg…

Vi skulle sedan ha ett natthärbärge. Även denna gång hittade vi en camping som låg på en ö mitt i Loirefloden. Vi var hungriga så det blev en snabb tur i till staden med ett otroligt långt namn, La Charité – sur Loire. Staden var en trång mysig stad med gränder och kringelkrokar hit och dit. Dessvärre gick tung trafik genom staden. Precis som i Gränna innan motorvägen byggdes på 1970-talet.

När du får menyn på det här sättet i Frankrike så kan du lita på att maten är bra.

Restaurangen vi fastnade för var en sån liten trevlig som man kan hitta i de små byarna i Frankrike. Menyn är aldrig densamma så det som serveras för dagen skrivs på en griffeltavla och bärs fram till bordet. Rätterna som kan bestämmas beskriver en hel känsla eller något. Det innebär att om du ändå lyckas översätta menyn så kan det vara svårt att veta vad, En varm känsla av sommar under fullmåne, är för rätt. Personalen var duktiga på engelska och kunde förklara. Maten var utsökt, den hade klart platsat in på en Michelinrestaurang.

Maten var bra, mycket bra. Jag måste poängtera, mycket bra,

Nu var vi ju i Pouilly Fumé så det var klart att detta vis skulle intas till maten. De hade ett vin från vinhuset Jean-Max Roger. När vi smakade på det så var det en helt annan smakexplosion än de Pouilly Fumévinerna som jag hade druckit från systembolaget hemma i Sverige. De här hade en helt annan fruktighet i sin torra karaktär. När vi googlade på vinhuset förstod vi att vi skulle besöka detta under morgondagen.

Den här restaurangen var den som föll på vår lott. Inte på grund av att vi visste eller tyckte att den var bättre än någon annan, utan bara för att den såg trevlig ut och vi blev inte besvikna.
Smala gator och gränder där det är ett under att bilar tar sig fram.

Väl framme på Jean-Max Roger, som för övrigt låg i Sancerre, möttes vi av mycket trevliga människor som tog väl hand om oss och lät oss provsmaka. Det blev förstås alltför många flaskor här också. På vägen stannade vi till vid ytterligare ett vinhus i Pouilly Fume. Där möttes vi av en kvinna som inte kunde ett ord engelska. Men det löste sig ändå. Det blev även ett inköp här.

Att sitta och sola samtidigt som man kan se snöklädda alptoppar är något speciellt.

Efter Poulliy Fumé blev det nonstop mot den italienska gränsen där vi hamnade på en camping vid en alpfot. Otroligt häftiga omgivningar med alptoppar med snöklädda berg där vi har 24 grader varmt sent på kvällen.

Men vad säger vi om Loiredalen, är det värt ett besök? Absolut, men läs på innan och titta på vilka resmål som kan vara intressanta. Det finns som sagt massor av slott att se. Vingårdarna är många, byar och städer är mysiga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *